Grillade larver, fågelspindlar och Darwin; att resa till Ecuador och Galápagos

De grillade larverna har trätts upp på ett grillspett. Små, runda och aningen svedda över elden. Det svarta huvudet sitter kvar på varje larv. “Neeeej”, säger vår lokalguide Esaias och skrattar…. “Ät inte huvudet, det smakar förfärligt…..!” För resten av larven är ju verkligen delikat.

Innan jag åkte iväg till Ecuador slog jag vad med Olivia, 6, och Emma, 9,  där hemma: Om mamma äter grillad larv är det slut med att peta i maten vid middagsbordet. Och till skillnad mot alla glassiga rent- och fräscht-familjer som lägger sina livspussel så noga, har jag inte barn som äter tryffel och grönsaker med konstiga namn. Om mina barn får välja blir det korv och bröd.

Men nu är jag i Amazonas och det är dags att leva upp till mitt löfte. Vi sitter vid en öppen eld och ser hur larverna grillas på spett. En delikatess. Får helt klart Matrix-feeling och misstänker att det kommer att smaka kyckling. Men larven luras och smakar betydligt mer som en räka. Typ.

Att resa runt i Ecuador är en storslagen upplevelse på mer än ett sätt. Ecuador är ett av Sydamerikas minsta länder och har föga överraskande fått sitt namn av att landet ligger på just ekvatorn.

Jag har läst att man kan hitta alla Sydamerikas olika klimat i lilla Ecuador. I Amazonasregionen råder tropisk värme som i Brasilien. Vid kusten är det hett som i Karibien och uppe i Anderna – på flera tusen meter över havet – kan det bli kallt och regnigt som i Patagonien. Glaciärtäckta vulkantoppar följer din resa på horisonten nästan oavsett var du är – det finns 28 vulkaner på fastlandet och 15 på Galápagos. Att resa i Ecuador är just därför en helt enastående upplevelse – faktum är att man utan svårigheter kan uppleva flera helt skilda klimatzoner inom loppet av en och samma dag. På morgonen är det mulet och 14 grader i Anderna. När man några timmar senare öppnar bildörren i Amazonas möts man av tropisk värme och regnskogens alla ljud. Magiskt.

Vill tillbaks hit...

Låt oss börja på hög höjd i Anderna i den lilla staden Otavalo. Marknaden i Otavalo är legendarisk med en mängd färgglada sjalar, väskor, smycken och kläder. Men Otavalo med omgivningar har så mycket mer att bjuda på: Den mäktiga vulkanen Cotacachi, vars snöklädda topp på 4 944 meters höjd för det mesta väljer att dölja sig bland molnen. Vattenfallet Peguchi, som än idag är heligt för ursprungsbefolkningen. Under Inti Raymi – solfestivalen som firas ungefär samtidigt som vi firar midsommar – är det till vattenfallet Peguchi man går för att ta ett renande bad, en tradition som går tillbaka till inkatiden.

Här i Otavalo bor vi på historisk mark på Hacienda Pinsaquí. Den stora haciendan har anor från 1700-talet och här har självaste frihetshjälten Simon Bolívar – som på 1800-talet kämpade för att frigöra Sydamerika från Spanien – övernattat på sina resor mellan Ecuador och Colombia, och på svartvita fotografier syns Frida Kahlo tillsammans med mannen som vid den här tiden ska ha varit hennes älskare. Hmmm…. det var minsann inte bara hennes käre make Diego Rivera som kunde konsten att dela med sig av sin kärlek.

Efter två dagar i Anderna tar vår resa oss neråt igen, från flera tusen meters höjd, genom den dimhöljda molnskogen – cloud forest – där de kvicka små kolibrierna trivs så bra, till Arajunofloden; en biflod till Amazonas, som ringlar sig genom den täta regnskogen. Vi tar plats i en kanot som sicksackar fram på vattnet till vår lodge, Itamandi Eco Lodge.

Det här är mitt första besök i en regnskog, så det känns stort. Och jag blir bara helt hänförd. Regnskogen har sina egna dofter, sina egna ljud och sitt helt eget ljus. I magins mitt ligger Itamandi, en lodge som arbetar med hållbar turism mitt i djungeln.

Solpaneler på taket, miljövänligt schampo och tvål, och för att spara på ström – och strömuttag – befinner sig alla eluttag på en lång rad i restaurangen. Jag kan avslöja att mer än en telefon ligger här och laddar på kvällarna. Och telefonerna används inte till att ringa eller snappa med. Eller på något sätt kommunicera med omvärlden. För här finns varken telefonförbindelse eller wi-fi…! Herregud, det är ju nästan att man blir lite obehaglig till mods. Jag pratar med hotellmanagern som visar sig komma från Quito. Han pekar åt ett odefinierbart håll inne i regnskogen. Om man ställer sig på en kulle där kan man ha tur och så dyker några sms upp i telefonen. Det är osäkert om man kan skicka tillbaka. Han ler lite trött när jag frågar om det inte blir ensamt här ibland. Utan att kunna hålla kontakt med familj och vänner. Och så klart det blir. Han jobbar tre veckor, har ledigt tio dagar. Då är han hemma och umgås med så många han kan. Sen väntar regnskogens invånare igen.

Att nästa morgon vakna mitt i Amazonas är att vakna i en omfamning av ljud och värme. Cikadornas sång. Apor som hörs, men inte alltid syns. Floden som strömmar förbi nedanför lodgens myggnätsklädda fönster. Ljuden av regnskog är sina helt egna. Solens första strålar silas mellan allt det gröna. Väggar av grönt. Tak av grönt. För att inte tala om gröna papegojor som samlas varje morgon prick kl. 7 för att äta lera på en sluttning mitt i djungeln.

_MG_9488

Ludna fågelspindlar som poserar inför turisternas kameror, flitiga myror som bär stora blad till sitt hål i marken och en sköldpadda som solar på en liten sten mitt i floden.

Vi får möta den hjärtevarma, och lite blyga, Kichwa-befolkningen. Nyfikna 6- åringar som vill se bilder och film på våra telefoner, leende mödrar som ammar sina barn i en kanot på väg hem från den lokala marknaden.

En ugglefjäril, owl butterfly, vilar sina vingar på en stubbe. Från sidan är det svårt att se om det är huvudet på en orm eller en fjäril. Sett ovanifrån liknar fjärilens stora fläckar på vingarna en ugglas ögon. Fantastiskt kamouflage för ett sårbart djur som bara flyger ett par meter åt gången och därför lätt kan fångas av de snabbfotade ödlorna som tycker att fjäril smakar mums.

This slideshow requires JavaScript.

Att återvända till vår lodge efter utflykterna – med en svettdroppe (eller snarare tusen) som glider nerför ryggraden – förvandlas till en nästan religiös upplevelse när vi hoppar ner i den svalkande poolen med regnskogens skyhöga trädtoppar runt omkring oss.

Men nu har det blivit dags att lämna regnskogen. Buhu. Har lust att gömma mig bakom ett träd och stanna några dagar till. Inte för att resan på något sätt blir sämre, men det kan ju vara svårt att veta i förväg… Vi ska till Ecuadors huvudstad Quito och på vår väg dit övernattar vi på ett spahotell i Anderna – på 3200 meters höjd! Små varma källbad ligger runt hotellet så att alla gästerna kan bada i vatten som har värmts upp av de omgivande vulkanerna. Och ja – det har kylts ner igen så att det är behagligt att bada i – inget magmabadande alltså.

Huvudstaden i Quito i siffror: Ligger på 2800 meters höjd över havet och är efter La Paz den huvudstad som sträcker sig allra högst mot himlen. Befolkning: 2,6 miljoner. Ligger på den aktiva vulkanen Pichinchas östra sluttningar. Dessutom är det den huvudstad som ligger allra närmast ekvatorn. Gamla stan har varit på UNESCOs världsarvslista sen 1978 och är urmysig att strosa igenom.

Men har vi nu kommit till den här resans höjdpunkt – en kryssning runt Galápagos. Själv har jag redan nu förlorat mitt hjärta till det lilla, storslagna landet Ecuador, och har faktiskt svårt att förstå hur det ska kunna bli bättre. Men Galápagos är sitt helt eget univers. Ojämförbart. Som att besöka månen här på jorden.

När Darwin anlände till Galapagos blev han fascinerad av både djur och natur. Och även om det har hunnit gå ett tag sen dess blir nutidens besökare minst lika hänförda. Röda stränder, svarta stränder, gyllengula stränder. Och vulkaner så klart. Sjölejonhonor som diar sina ungar och svarta havsleguaner som demonstrativt placerar sig mitt på grusstigen där turisterna går.

Även om vi turister har fått 2-meters-regeln inpräntade så har leguanerna definitivt inte det. Och det är inte bara leguanerna som glömmer bort att vara skygga – vi kommer otroligt nära fregattfågelhannar som i sin iver att imponera honorna blåser upp sina röda bröst, sjölejon som glider på magen över klipporna ner i havet, blåfotade sulor och rödfotade sulor, söta små Darwinfinkar, de nästan självlysande röda krabborna som springer sidledes så snabbt på de sotsvarta klipporna att de lätt kan bli suddiga på bild, ljusrosa flamingor som letar efter mat i en sjö, och naturligtvis det djur som Galápagos kanske först och främst förknippas med – de enorma Galapagossköldpaddorna.

Men om man inte har varit under havets yta har man inte varit på Galápagos. Den som inte kan dyka måste snorkla. Om man inte gör det är jag helt övertygad om att reseguden stiger ner från sin tron och fråntar en alla rättigheter till framtida resor.

Kommer du ihåg 80-tals-serien Hulken? Killen som blir stor – och grön – när det behövs?(Inte för att jag överhuvudtaget kan komma på när det skulle vara praktiskt att bli grön, men jag försöker ha ett öppet sinne.) Ombord på båten finns en kille bland personalen som är minst lika stor som Hulken. Inte ett dugg grön dock. Han visar sig vara oerhört praktisk när vi är ute och snorklar. När man ska upp i gummibåten igen sträcker man bara upp armarna så drar han upp en i ett nafs. Woff – och så är man uppe i båten. Han ser helt oberörd ut, till och med efter att ha dragit upp mig – och tro mig, jag är ingen lättviktare. Como una mariposa, säger han helt oberört. Lätt som en fjäril. Han är visst bra på att ljuga också.

Och om det nu skulle sitta någon och fundera på hur det är att snorkla vid sidan av pingvin på Galápagos, så är det alldeles, alldeles… underbart.

Att lämna Ecuador och Galápagos efter 12 dagar känns svårt. Det finns så mycket kvar att se. Men hemma väntar ju de där unga damerna på mig som har lovat att vara duktiga och äta sin middag om mamma åt en larv. Och det gör de nu.

Advertisements