Konsten att hitta en semestertoalett – eller varför kallas det Kairo Quickstep?

Kairo: Huvudstad i Egypten, belägen vid Nilen, 18,8 miljoner invånare med förstäder.

Quickstep: Sällskapsdans, en snabb variant av foxtrot i 4/4-takt.

Tony Irving (Wikipedia ger här lite uttalshjälp – Ör-ving. Vilken tur, annars hade ju alla gått runt och sagt Irrrrr-ving.): Professionell dansare och koreograf, domare i Let’s dance. En jävel på quickstep. Dock inte från Kairo. Har i övrigt ingenting med den här artikeln att göra.

Dukoral: Drickbart vaccin mot magsjuka.

Bara namnet – Kairo Quickstep. Man förstår ju att här rör sig fötterna fort. Framåt. Möjligtvis lite i sidled också. Men när sanningen ska fram – hur snabb är man egentligen när resediarrén har smugit sig på?  Själv är jag helt avgjort ganska långsam. Detta beror till stor del på att jag måste stanna och knipa. Och andas. Innan jag vågar ta nästa steg.

Den absolut värsta magsjukan jag någonsin har drabbats av var på en Nilenkryssning för ungefär 20 år sen. Jag var ung och oförsiktig, och hade nog aldrig hört talas om Dukoral. Om det ens fanns på den tiden… Detta var i och för sig en otursdrabbad resa som började med några dagar i Kairo.

Har du varit i Kairo? Anno 1998? Jag har inte varit där sen dess, men då var det en stad där kameler och åsnor rörde sig lika fritt i trafiken som både bilar, cyklar och fotgängare. Luften dallrade av föroreningar. Ni vet så där när man faktiskt kan se föroreningarna i form av en konstant vit hinna i luften. Efter 3 dagar hade jag så mycket hosta att jag började fundera på om jag hade fått tuberkulos. Ta med syrgasmaskinen om du har blivit diagnostiserad med KOL.

Vi gick ombord på vår 3-stjärniga Nilenkryssning. Redan där borde man ju ha anat oråd. 3-stjärnigt på Nilen är kanske inte som 3-stjärnigt hemma. Men det var helt ok. Vi häpnade över pyramiderna i Giza. Sfinxens enorma tassar. Man nästan kunde se Kleopatra (Elizabeth Taylor) liksom ljudlöst gliiiida fram mellan pyramiderna här. Fartyget lämnade Kairo och stävade ut på Nilen, som för övrigt – hade jag hört – innehöll pyttesmå, farliga larver som kunde krypa in under huden utan att man märkte det – vilket föranledde en närmast panisk skräck i mig att den minsta vattendroppe skulle innebära ett Tjernobyl-liknande sjukdomsförlopp.

En kväll var det egyptisk buffé på båten. Det kanske man inte skulle tro var farligt, men tji fick jag. Under resten av vår 2-veckors semester vågade jag nästan inte lämna hytten. Kulmen var nog när jag stod inne i ett av Nilens många tempel (svårt att säga vilket, de liknar varandra som siamesiska tvillingar och jag hade liksom fokus på något annat). Mitt under lokalguidens långa utläggning om olika egyptiska gudar och gudinnor inser jag att nu är det kört. Jag måste på en toalett NU. Närmaste toalett var båten. Men den var minst 100 meter bort. Det är utan att överdriva de längsta metrar jag nånsin har avverkat. Jag fick stanna vart tredje steg för att kniiiipa, ljupandas och så gå mycket försiktigt igen. Detta kan solklart definieras som en Nilen Longstep.  På intet sätt kvick. Mycket fokuserad, dock. För övrigt blev det inte mycket bättre när jag väl var hemma igen. Hemma var vid den här tiden i Düsseldorf. Min tyske läkare förhörde sig om huruvida det luktade ruttet lik (!) och sen jag fick medicin därefter. Sehr gut.

20181112_220301
Inte många kvicka steg i templet.

Men det är så klart inte bara Egypten som kan framkalla liknande skräckscenarier. Bara fråga Charlotte från Sex and the city, hon vet. I Mexiko är det inte att rekommendera att lapa i sig duschvattnet.

Men mindre kan också göra det. Jag har tydliga minnen av hur jag – med svetten rinnande i pannan och panik i blicken – uppsöker första bästa restaurang på Oaxacas huvudgata i centrum. “Dónde están los servicios?” flåsade jag sammanbitet. Till skillnad från det mer kulturintresserade Dónde están los pyramidos?, eller hur man nu frågar om vägen till pyramiderna i Oaxaca. Längst upp på en pre-columbisk pyramid hade man för övrigt varit ganska pressad om man hade behövt satsa på en så kallad pyramid-step.

Thailand är ett annat klassiskt exempel. I Bangkok på semester med min dåvarande sambo hade vi bägge otroligt bråttom till toaletten. Som tur var, var det nära till vårt hotell, så vi snabbade oss upp på rummet. Väl där vann jag kampen om badrummet. När han började diskutera, väste jag bara “Sätt dig på sängen och kniiip”. Bangkok Bedstep.

På den här tiden försökte jag inte ens förbygga särskilt mycket, utan satsade stenhårt på andra strategier av det mer handfasta slaget. En av dem var alltid äta frukost på hotellet eller i närheten av hotellet. På så sätt kunde man liksom känna efter och göra en slutspurt in på rummet innan man skulle ut på stan. En annan var ren och skär uppgivenhet och acceptans. Så här var det liksom bara när man reste i fjärran länder – när vi reste genom Thailand och Malaysia i tre veckor gick jag ner 6 kg. I och för sig inte dumt det heller. Att den något ensidiga kosten till sist enbart bestod av ris (det var det enda min vid det laget överstrapatserade mage tålde), är en annan historia.

Men nu, många år senare, har jag lärt mig av ungdomens misstag och jag har rest både i Kina, Sydafrika och Ecuador utan det minsta problem.

När jag för två år sedan skulle till Indien tog jag det säkra före det osäkra. Dukoral så klart. Laddade halva resväskan med förebyggande, underbyggande och efterbyggande. Handsprit i sådana mängder att jag hade kunnat sälja på svarta marknaden. (Bara tanken… tänk att kränga handsprit på darknet, det hade varit grejer det. Kanske man bara skulle kunna byta etikett och låtsas att det var hallucinogena vätskor som ska intas genom näsborrarna.)

Under en 10 dagar i norra Indien åt jag bara stekt och kokt mat, och drack bara vatten på flaska. Handspritade allt jag kom åt. Doppade inte huvudet i swimmingpoolerna. Och det hjälpte. Det hjälpte så till den milda grad att jag blev förstoppad. 10 dagar utan en enda färsk frukt, sallad eller grönsak, i kombination med en hel del stillasittande i bussar och på tåg, gjorde att min mage stannade. Men i just det här fallet fick den gärna stå stilla. En stund i alla fall.

Advertisements